Jag hatar att vänner aldrig kan förbli vänner med alla andra vänner. Finns det någon gräns, där man tänker "nej nu ska jag ha total ensamrätt på dig", eller bara går det åt helvete av moder natur eller någon störd högre kraft som vill alla illa? (Speciellt mig.)Min töjning chockerade mitt öra med smärta, eftersom min örsnibb typ nästan spruckit sönder. Det blöder och varar och irriterar, och det gör ont - precis som ni får mig att må psykiskt, ni galna människor som bara inte kan släppa allt för en kväll, och acceptera att det här är en person jag måste stå ut med, för en person jag älskar älskar honom, eller henne.Men jag förstår, jag lovar. Det är en ganska välkänd situation, men jag gillar inte att den är så välkänd. Jag vill inte bli bästis med den. Alls.De här tankarna förstörde min kvälls sociala förmåga, vilket sög eftersom Jens kom hit, och ville verkligen vara snäll, tror jag... men jag kunde inte. Det är skitjobbigt när det bara tar stopp i huvudet. Inget att säga, inget att tänka, bara saker att oroa sig för. Konstiga hypoteser och framtidsmardrömmar.Fast allt fixar sig. Imorgon kommer fortfarande att äga, och om det inte gör det super vi helt enkelt lite mer, eller hur Isabell?

Japp, så gick monsterkonen igenom idag. Den fula, rosa, fula, äckliga, fula plastkonen. Alltså töjde jag ifrån 8mm till 12mm på två dagar - det är inte hälsosamt. Mitt öra borde ha gått i tusen bitar nu typ. Smärtan i örat nu är ju inte att leka med...Dessutom har jag ont bakom öronen eftersom mitt komprimerade huvud inte är vant vid att ha glasögon. Fast det är okej.Idag har jag varit på mina lektioner och gjort vad jag ska. Otroligt. Satt med Nalle på min psykologi, jag gillar honom. Vi mobbade skiten ur alla som går i tvåan som har fixat baldejter och planerat hela prylen redan. Pundhuvuden.Nej nu kommer älskade älskling älskIsabell alldeles snart.